•Vägen till Safari

[google-translator]

Det var ett tag sedan jag skrev här nu. Två veckor sedan. När jag lämnade Livingstone tänkte jag tvärtom att jag skulle försöka skriva lite oftare. Det blev visst tvärtom. Två veckor sedan jag lämnade Livingstone i Zambia och jag har kommit en bra bit.

Dagen jag lämnade var jag tillsammans med Vincent och Michael. Vi gjorde sällskap den första dagen innan de skulle vika av in i Botswana och jag fortsätta mot Namibia och Caprivi korridoren. Caprivi korridoren är den smala korridor av landremsa som går mellan Angola i norr och Botswana i söder.

Vi hade inte hunnit mer än ca 10 kilometer ut ur Livingstone innan vi hör hur de brakar till i buskagen precis till vänster om oss. Ut kommer två elefanter med ett ganska aggressivt utseende/beteende. Vi håller dock ganska god fart vid tillfället och är snabbt förbi dem.
Det var mitt första möte med vilda elefanter, och jag är ganska glass för att just detta blev ett kort sådant. Men lite häftigt var det, och något jag kommer att komma ihåg. Cykelsafari på riktigt.

Den kvällen övernattade vi någon kilometer från gränsövergånen till Botswana där Vincent och Michael skulle korsa dagen därpå. Vi övernattade i en federal byggnad som var under uppbyggnad. Alltså en typ av byggarbetsplats. Vi slank in där och slog upp tälten i ett av rummen.
Ensamma var vi dock inte utan fick snart besök av ett 30 tal getter som tydligen också hade gjort byggnaden till sitt hem.

Dagen efter fortsatte jag således ensam mot Namibia. Jag korsade gränsen morgonen därpå.

Namibia är det landet jag under hela resan har sett fram emot mest av alla länder. Under tiden jag planerade resan så läste jag en hel del bloggar och andra media från andra cyklister som cyklat i Afrika. Det som i stort sett alla dem har gemensamt är två saker:
1 Etiopien ska vara ett av de värsta länderna i världen att cykla (kanske med undantag för rena krigsskådeplatser förstås. Sådana cyklar man ju ändå inte i)
2 Namibia är vackraste landet de flesta har cyklat i.
Att alla är så överens om de två punkterna har gjort att jag verkligen sett fram emot Namibia.

Den första tiden i Namibia var däremot ganska långtråkig för min del. Caprivi korridor består av ett antal 100 tals kilometer genom en stor nationalpark, med vad som sägs ett rikt djurliv.
Genom denna Nationalpark går det en förhållandesvis väldigt sparsamt trafikerad väg som sträcker sig tiotals kilometer spikrakt genom ett bushlandskap innan det kommer en svag sväng varefter den fortsätter spikrakt ytterligare tiotals kilometer. Ganska långtråkig. Men den var åtminstone helt platt, så det gick undan. Jag gjorde mellan 130-160 kilometer om dagen här.

Djurlivet såg jag tyvärr inte mycket av. På hela sträckan såg jag en elefant som korsade vägen 300 meter framför mig. Typiskt nog kom det en bil just då som hindrade sikten för att ta en bra bild med kameran.

Men Namibia skulle bli bättre!

Efter ett par dagar lämnade jag till slut Caprivi-korridoren för att bege mig sydvästerut mot huvudstaden Windhoek, men dessförinnan den stora Nationalparken Etosha.

Det var fortfarande någon dag av asfaltsväg. Men den omgärdades nu av ett vackrare landskap.
Jag kom ner till den lilla staden Grootfontein, och därefter började landskapet verkligen leverera vackra vyer!
Jag lämnade huvudvägen för att bege mig ut på grusvägarna mot Etosha.
I Namibia finns det totalt kanske 3-4 vägar som har asfalt och som alla skär genom hela landet. I övrigt är det ”dirt roads” som gäller.

Även om jag inte har kommit ner till Windhoek och områdena där söder om, som ska vara den vackra delen av Namibia som jag hört om, så tycker jag allt att det började leverera nu.
Ut i buschen körde jag. Längs med vägarna fanns ingen bebyggelse alls med undantag från de farmar med enorma landområden som dominerar här. Farmarna ligger kanske med 20-40 kilometers avstånd ifrån varandra med sina vidsträckta landområden.
De stora farmarna drivs oftast (endast?) av ättlingar till de tyskar som koloniserade Namibia på 1800 talet. Arvet från tyskarna syns också överallt. Framförallt i alla namn på orter etc som alla är på tyska.
Tyska språket är även det ett officiellt språk i landet, även om jag inte förstår ett enda ord av det, vilket jag annars gör på tyska.

I och med att jag kommit till Namibia nu, inte endast därför förstås, utan också för att det nu är mitten av juni, så är det vinter här. Det börjar bli riktigt kyligt om nätterna. Jag har haft morgnar då temperaturen varit runt nollan. Men allt från 0-8 grader är det om nätterna. Kyligt värre. Om dagarna är det dock betydligt bättre. 22-25 grader, som en svensk högsommar, och jag njuter av att inte behöva cykla drypandes i svett längre. Enda sedan södra Sudan har jag ju cyklat i temperaturer på mellan 30-40 grader i skuggan. Nu är det riktgt nice när solen väl kommer upp!

Så, i torsdags (det är söndag idag) kom jag fram till Etosha Nationalpark. En park som mäter ca 300 x 100 kilometer. Här har jag tagit in på en inhängnad camp en bit in i parken där jag slagit upp mitt tält tillsamman med en massa andra overlanders. Om nätterna hör man lejonen ryta utanför stängslet bara en liten bit bort. Riktigt mäktigt är det.
Precis utanför stängslet finns ett stort vattenhål dit djuren kommer för att dricka dygnet runt. Det är helt fantastiskt att sitta där om dagarna och kvällarna och se djuren. I går kväll till exempel var där vid samma tidpunkt 15 elefanter, fyra noshörningar och några hyenor.
Andra djur man kan se är även de vanliga girafferna, gnu, zebra, lejon och en mängd andra som jag kallar olika antiloper, då jag inte vet namnet på dem.

Eftersom jag inte har egen bil så kan jag inte färdas fritt i parken. Jag skulle kunna ta en av de organiserade turerna. Men de är både dyra och kortvariga. I stället har jag träffat lite annat folk här som jag har frågat om jag kan få följa med i deras bil under deras rundor i parken. På så sätt har jag spenderat många timmar med bilsafari här under de fyra dagar jag spenderar här. Det har varit helt fantastiskt!

En annan sak som har hänt var den första natten. Jag vaknade vid 02 tiden för att gå på toaletten. Jag hade som vanligt placerat mina skor precis utanför innertältet, fortfarande under yttertältet när jag gick och lade mig. Men när jag skulle gå upp så är där bara EN SKO!! Full av förvirran (det är ju mitt i natten) undrar jag var den andra skon tagit vägen. Jag letar snabbt runt tältet samtidigt som jag funderar på om jag har börjat gå i sömmen eller något och gjort av med ena skon. Eller om jag fortfarande drömmer alltihop..
Jag lyckas till slut efter några timmars förvirrat funderade somna om. På morgonen är skon fortfarande borta. Jag börjar leta mer vida omkring och frågar annat folk i närheten. Snart blir jag på det klara med att det har varit en jackal inne på campen under natten och att det antagligen är den som tagit skon.
Sur som fan är jag, för nu har jag ju bara en sko. Närmaste möjliga skobutik är i Windhoek. En vecka bort. Ska jag behöva gå runt med bara en sko i en vecka?
Men med en enorm tur i oturen så, medans jag letar efter min sko, så hittar jag en ANNAN sko! Definitivt bättre än ingenting tänker jag. Så jag tar den. Sen dess har jag en brun och en svart sko. Bägge högerskor…

Men så imorse (söndag) räddades jag. Jag hade satt upp en lapp om att om någon hittar min sko ville jag gärna ha tillbaka den. Så imorse kommer en tysk man fram och erbjuder mig ett par skor eftersom han har ett par extra med sig.
Jag tackar inte nej till det erbjudandet!

Givetvis hade ju även jag ett extra par skor, sandaler, med mig. Men de hade jag passande nog slängt för en vecka sen då det var för kallt för sandaler och de dessutom var sönder i spänningen.. Så helt taktlös är jag inte. Förutom att jag slängde dem då.

Imorgon är det dags att dra vidare. Mot Windhoek (huvudstaden).
Till dess ska jag äta ännu mer glass, (man kan aldrig äta för lite glass) då det finns gott om de på detta ställe!